Blogg

Det fåfänga lyckosökandet

När jag var i dagisåldern (då jag var liten var det faktiskt helt okej att säga dagis) var min högsta dröm att få ett stort dockhus med flera våningar, möbler och en drös med dockor. Jag hade kortklippt hår, var ofta klädd i hängselbyxor och halksockor. Möten med nya människor brukade allt som oftast inledas med att jag fick förklarar att jag hette EMELIE och ja jag var faktiskt tjej.

När jag kom upp i mellanstadieåldern var min dröm att få jobba med djur. Jag har väl egentligen aldrig varit någon typisk djurälskare men just vid denna åldern hade jag fattat tycke för små lurviga varelser, gärna med korta ben och hängöron. Jag minns en sommar på landet då jag praktiskt taget VARJE dag bad mina föräldrar om en kanin. Dagen inleddes och avslutades på samma sätt, jag tjatade och tjatade. Detta resulterade dock i något… mina föräldrar fick troligen skavsår i öronen av allt mitt tjat och jag blev en kanin rikare till min kommande 10-års dag.

Jag kommer än i dag ihåg känsla som spratt i min kropp då mamma och pappa sa att ”ja okej vi åker väl och tittar i djurbutiken om vi kan hitta en kanin till dig”. Jag transporterade hem min ludna vän, som döptes till Albin (döpte han över diskhon i köket), och kände mig som världens lyckligaste. Men ack den lycka som varar för alltid. Åren gick, jag blev tonåring och andra intressen tog vid. Albin var mig kär, men det fanns andra saker jag sökte, letandet efter lycka fortsatte.

Under tonårsperiodens fantastiska och dramatiska flöde trodde jag att den perfekta hårfärgen, de rätta märkesbyxorna eller den coola hoodtröjan skulle få mig att känna mig rätt, och därmed lycklig. Utseendefokus kom att bli ett substitut för dockor, nallar och lurviga varelser som gnager morötter. Detta nya substitut trodde jag skulle ge mig evig lycka.

Lycka är nog oftast i symbios med att det man vill ha är just en dröm. Så fort drömmen blir till verklighet ger vi oss ut på jakt efter nya drömmar som vi tror kommer göra oss lyckligare. Varför är det så egentligen? Vi blir frustrerade i det desperata sökandet efter lycka att vi inte nöjer oss med det vi har. Utan vi måste alltid ha mer.

Visst det kan väl inte vara så svårt att sluta drömma och hitta fel? Att fokusera på det som sker nu istället?! Men det är lättare sagt än gjort. Vi lever i dag i ett överflödigt konsumtionssamhälle där mer eller mindre allting går ut på att konsumera. Vi arbetar (eller studerar för att sedan få ett förhoppningsvis attraktivt arbete) detta för att tjäna pengar så vi kan konsumera mat, kläder, resor, bilar, skor, make up m.m. Så länge vi lever i ett  hyfsat civiliserat samhälle är konsumtion ett ständigt återkommande men också nödvändigt inslag i våra liv. Det är ju så allting går runt. Det är så ekorrhjulets fåfänga lyckosökande spinner på, om och om igen. Visst blev jag jätte glad varje gång jag fick en ny docka eller nya dockkläder. Albins lena bräckliga päls mellan mina fingrar kändes underbart. Men lyckan som var köpt var också tillfällig och efter ett tag försvann den.

Bloggar etiketter: , ,