Blogg

Misärens hjältar och fega blekfisar

KRÖNIKA. Jag kliver ut från folkmyllret och värmen inne på den näst intill överbefolkade flygplatsterminalen och möts av en tryckande hetta som ger mig lätt yrsel. På ena armen hänger min handbagageväska som blivit lite klibbig av svett. Med hjälp av den andra armen leder jag min resväska, modell större, lätt övervikt. Tillsammans med min pojkvän tränger jag mig igenom en grupp med människor som skriker högt åt varandra samtidigt som de gör stora gester med armarna. Kvinnornas färgstarka sjalar fladdrar i vindens andetag och flera av dem bär små guldstenar i ena näsvingen. Vi lyckas få tag i en taxi som ska ta oss till hotellet inne i stan. Klockan är 21.30 på kvällen, den 3 januari 2010 och vi befinner oss i Mumbai, Indien.

Hotellet har en tämligen bra standard. Sängen är varken för mjuk eller för hård. Vi kan duscha med såväl varm- som kallvatten och varje morgon serveras vi en god frukost i den fräscha matsalen. Om vi skulle tröttna på hotellfrukosten kan vi alltid köpa något att förtära på en närliggande restaurang istället. Den möjligheten har vi utländska turister som bor på hotellet. Tuffare vardagsliv har en stor del av Mumbais befolkning som befinner sig utanför hotellets skyddande väggar.

Indien besitter en av världens största ekonomier och har en ständigt växande medelklass. Trots detta lever en stor del av befolkningen i fattigdom (lever på mindre än två dollar per dag) då tillgångarna i landet är fördelade på en mindre andel av befolkningen. Den snabbt växande ekonomin fördelas ojämnt mellan rika och fattiga. Även om Mumbai är en av de städer i Indien som har uppnått sociala och ekonomiska nivåer som går att jämföra med medelklassländer behöver jag inte strosa runt i gatmyllret särskilt länge för att se den misär vissa indier tvingas leva i.

Taj Mahal Palace

En dag bestämmer vi oss för att besöka Taj Mahal Palace som är ett populärt resmål för affärsresenärer världen över. Innanför dessa väggar trängs exklusiva designbutiker med än mer eleganta lyxrestauranger. Vi åker högst upp i byggnaden för att beskåda den omtalade utsikten över Mumbai och ”the gateway of India”. Därefter besöker vi en av restaurangerna för att äta en dyr men utsökt dessert. Vi beställer också in en flaska vatten som kostar mer än vad en indisk medelklassfamiljs matkonto ligger på under en vecka.

När vårt besök på Taj Mahal Palace är över beslutar vi oss för att promenera längs hamnen. Vi behöver inte knata särskilt många meter förrän exklusiv inredning, fräscha toaletter med marmorgolv och dyra, välsmakande desserter som får ens smaklökar att spinna på helvarv snabbt byts ut mot plåthyddor och illaluktande sophögar. Några lekande småbarn tittar nyfiket på oss storögda blekfisar. Jag tittar tillbaka och får se den indiska misären i verkligheten. Vi korsar gatan och går in i slumområdet. De överbefolkade plåthyddorna är uppstaplade på rader, en efter en. Utanför vissa hyddor hänger tvättlinor med familjens nötta plagg. Stanken från de otaliga soporna är förödande och gör mig illamående. En flicka sitter på marken och tittar upp på mig när jag går förbi. Vi stirrar rakt på varann. Min förvirrade blick möter hennes likgiltiga mörkbruna valnötsögon. Hon ser trött och hungrig ut. Hennes fötter är lortiga och kläderna är urtvättade för länge sedan.Jag svischar snabbt förbi som om jag vill skydda mig själv. Hennes hårda vardag blir för mycket. Därför är det lättare för mig att bara vända ryggen mot henne och fortsätta gå istället för att stanna upp, bejaka och faktiska i alla fall FÖRSÖKA förstå under vilka hemska men dessvärre allt för sanna förhållanden dessa människor tvingas leva i.

Med raska steg nästintill flyr vi ut ur slumområdet för att bege oss till vårt hotell. Några få meter innan vi äntligen kommer fram till hotellet (slummisären har nu tagit på mina krafter, jag mår dåligt och vill fly till hotellmiljöns avskalade men med mina västerländska ögons mått ack så trygga sfär igen) går jag och min pojkvän förbi en kvinna med tre små barn. Hon sitter på marken med den minsta i famnen och bredvid henne står en liten flicka och pojke. De är lortiga, nästan svartdaskiga i hyn av all damm, smuts och avgaser som formligen ligger som ett förslutande täcke över miljonstaden. Minstingen i kvinnans famn har ett stort bandage runt huvudet. Den ursprungliga vita färgen på bandaget har nästintill försvunnit då det sipprat stora mängder blod igenom. Minstingen ser ut att ha ont, han jämrar sig. I all hast ger vi dem en påse med bröd och lite pengar till barnen. De tittar storögt på oss och ler tillbaka. Därefter vänder vi raskt på klacken för att nå vårt mål. Så fort vi kommer in genom hotellets byggnad och entrédörrarna stängs andas jag ut. Helt omedvetet lättar en tyngd från mina axlar och jag känner mig lugn.

Hur patetiskt får jag bli? Mina västerländska ögon är uppenbarligen för skygga för att ta del av det hårda liv som många indier tvingas leva i, dag ut och dag in. De föds, lever och dör i misär. Och jag kan inte ens utstå att ta del av deras liv under några minuter förrän jag känner mig illa till mods och vill titta åt ett annat håll. Det är rent ut sagt farligt att agera så här. För hur ska vi kunna ge bättre levnadsförhållanden för de som har det svårt om vi som redan har det bra och dessutom har makt att hjälpa de svaga inte orkar se verkligheten utan väljer att titta bort, titta åt ett annat håll?

Slutsats? Dagens hjältar är dem som kämpar i motvind, har det svårt och tvingas möta livet under dessa vedervärdiga förhållanden. Fega är vi som tittar bort för att det gör för ont att se.

 

Dela med dig..
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on TumblrShare on StumbleUponEmail this to someoneShare on LinkedInPin on Pinterest
  • Linda

    MYcket rörande och verkligen tänkvärd text,man borde vara mer tacksam för vad man har! otroligt duktig du är på att formulera dig och väcka intresse hos läsaren med..grym!:)

  • Vivi

    Mycket bra skrivet och formulerat! Verkligen tänkvärt, man ska verkligen vara tacksam över att man är född här i Sverige och tänka efter först innan man ”gnäller” på saker och ting i onödan.